Låt inte rädslan förblinda oss

Det är mycket tråkigt att vi har fått in dvärgbandmasken i Sverige för första gången. Visserligen har det varit väntat länge, ända sedan vi fick ett så fritt resande över landsgränserna. Men det är ändå trist och oroande med de konsekvenser som det i värsta fall kan få. Jag vill först ha sagt detta så det är helt klart att jag känner mig ledsen och bekymrad för det.

Jag ska nämligen lyfta en annan sida av saken, en sida som jag varit lite förvånad över att det varit så tyst om. Om det blir så illa som en del rapporter redan nu målar ut, då är det förödande för våra hundars välbefinnande och vår relation. Visst inser jag att vi måste skydda oss mot smitta, men en lång rad frågor infinner sig. Kanske att vi behöver fundera lite mer på dem.

Ska vi börja se på våra hundar som farliga smittorisker som vi behöver skydda oss från?

Ska hundarna alltid hållas i koppel för att minska risken för smitta?

Ska vi sluta att vara nära våra hundar och låta dem slicka oss i ansiktet?

Ska hundar inte längre kunna få ligga i möbler eller sängar?

Ska vi tvätta händerna varje gång vi klappat vår hund?

Ska vi avmaska hundar många gånger per år, kanske upp till en gång per månad, och sprida stora mängder gift i naturen?

Jag blir också ledsen när jag tänker på alla fina friska rävar som jag sett den senaste tiden. Helt plötsligt blir det häxjakt på räv för att undersöka hur många som möjligen kan vara bärare av den fruktade parasiten. Jag önskar att det kunde finnas lite mer eftertanke och känsla för andra levande varelser. Om det visar sig att rävarna sprider masken i snabbt tempo, ska vi då utrota rävar? Hur länge kommer det att dröja innan det höjs röster om att vi inte kan ha hundar som vi har nu heller? De bajsar ju överallt inne i städer och då finns ju risken att små barn kan bli smittade.

Visst är det bekymmersamt och visst känns det oroväckande. Men jag undrar när vi människor ska sluta med att bara tänka på oss själva i första rummet. Livet är farligt att leva! Vi drabbas lätt av rädsla för de faror som vi utsätts för, men vi måste behärska oss. En större förståelse och ett starkare engagemang för andra levande varelser, i kombination med välgrundade fakta, kan ge oss de perspektiv vi behöver. En insikt om att inte andra arter ska behöva ta konsekvenserna av vår rädsla.