Låt inte rädslan förblinda oss

Det är mycket tråkigt att vi har fått in dvärgbandmasken i Sverige för första gången. Visserligen har det varit väntat länge, ända sedan vi fick ett så fritt resande över landsgränserna. Men det är ändå trist och oroande med de konsekvenser som det i värsta fall kan få. Jag vill först ha sagt detta så det är helt klart att jag känner mig ledsen och bekymrad för det.

Jag ska nämligen lyfta en annan sida av saken, en sida som jag varit lite förvånad över att det varit så tyst om. Om det blir så illa som en del rapporter redan nu målar ut, då är det förödande för våra hundars välbefinnande och vår relation. Visst inser jag att vi måste skydda oss mot smitta, men en lång rad frågor infinner sig. Kanske att vi behöver fundera lite mer på dem.

Ska vi börja se på våra hundar som farliga smittorisker som vi behöver skydda oss från?

Ska hundarna alltid hållas i koppel för att minska risken för smitta?

Ska vi sluta att vara nära våra hundar och låta dem slicka oss i ansiktet?

Ska hundar inte längre kunna få ligga i möbler eller sängar?

Ska vi tvätta händerna varje gång vi klappat vår hund?

Ska vi avmaska hundar många gånger per år, kanske upp till en gång per månad, och sprida stora mängder gift i naturen?

Jag blir också ledsen när jag tänker på alla fina friska rävar som jag sett den senaste tiden. Helt plötsligt blir det häxjakt på räv för att undersöka hur många som möjligen kan vara bärare av den fruktade parasiten. Jag önskar att det kunde finnas lite mer eftertanke och känsla för andra levande varelser. Om det visar sig att rävarna sprider masken i snabbt tempo, ska vi då utrota rävar? Hur länge kommer det att dröja innan det höjs röster om att vi inte kan ha hundar som vi har nu heller? De bajsar ju överallt inne i städer och då finns ju risken att små barn kan bli smittade.

Visst är det bekymmersamt och visst känns det oroväckande. Men jag undrar när vi människor ska sluta med att bara tänka på oss själva i första rummet. Livet är farligt att leva! Vi drabbas lätt av rädsla för de faror som vi utsätts för, men vi måste behärska oss. En större förståelse och ett starkare engagemang för andra levande varelser, i kombination med välgrundade fakta, kan ge oss de perspektiv vi behöver. En insikt om att inte andra arter ska behöva ta konsekvenserna av vår rädsla.

Tack för människor med empati!

Idag delas ett allroundpris ut på en hundklubb i Sverige. En person, vars älskade hund dog 2010, ville instifta ett speciellt pris till minne av sin hund. Det blev inte vilket pris som helst, utan alltså ett allroundpris. Vilken fin tanke och vilken bra idé! Detta pris får man inte för att man tävlar och vinner, vilket annars är den vanligaste anledningen till att man får ett pris. Nej, det här priset får den som är riktigt engagerad i sin hund och nyfiket provar på så många olika sysselsättningar som möjligt. Man behöver varken vara särskilt bra, ha tävlat eller ha vunnit något. Det viktiga är att man vill prova på många aktiviteter med sin hund.

Jag är inte förtjust i tävlande, vilket kan kännas underligt i en tid då allt vi människor företar oss handlar om ett mätande och tävlande. Jag tror att vår värld skulle vara bra mycket bättre om inte tillvaron sågs som tävling och sport. Det finns undersökningar som tydligt visar att empati och tävling inte går särskilt bra ihop. Egentligen är inte det så svårt att inse – om det är viktigt för mig att vinna är det samtidigt svårt att ha omtanke om andra och önska dem det bästa. När någon vinner måste andra förlora. Idag syns bara den som vinner och alla andra är förlorare.

Vi pressar oss själva, vi pressar våra barn och vi pressar våra husdjur i olika tävlingar. Varför? Är det inte bättre med ett samhälle där man inte behöver känna sig som en förlorare och sämre än den som kom före? Där målet istället är en god självkänsla för alla, en självkänsla som innebär att man inte har något behov av att tävla. Visst kan det vara en utmaning att utvecklas och bli bättre på något. Men det innebär inte att man måste tävla mot andra för det.

Vart tog glädjen vägen och vart tog tanken om att det viktiga är att vara aktiv för att må bra och ha roligt? Måste man tävla för att vara aktiv och jobba med sin hund? Vilken tur att det fortfarande finns de som känner lyckan av att bara göra något kul tillsammans utan krav på resultat! Vilket föredöme att lyfta fram en person som strävar efter att uppnå glädje och meningsfull samvaro!