En dag på Nordens Ark

I lördags var jag på en intressant seminariedag på Nordens Ark. Syftet med dagen var att öka medvetenheten om hur vi människor fungerar och hur vårt beteende påverkar de stora rovdjuren. För min del dök det upp många spännande tankar och associationer till det jag håller på med och till det som är det viktiga i livet.

Några insikter som jag själv känner stark med dök upp många gånger i olika föredrag.

• Att lära känna och förstå sig själv är helt avgörande för förmågan att samarbeta och komma andra levande varelser nära. Samarbete är det vi strävar efter och mår bra av.
• Det är inte genom att sprida information och biologisk kunskap om djur som vi påverkar människors attityd. Vi måste förändra de känslor som ligger bakom attityden, t ex rädsla eller avsmak, för annars har kunskapen ingen effekt.

I allt arbete med människor och djur behöver vi komma ihåg att det är den upplevda känslan som måste tas på allvar. När en person upplever stark oro eller rädsla för t ex vargar, är det helt meningslöst att berätta att vargar inte dödat någon människa på över hundra år, att de normalt är skygga och att sannolikheten att träffa på en varg är försvinnande liten. Precis på samma sätt som för den flygrädde – att veta att det är försvinnande liten risk att dö i en flygolycka jämfört med i en bilolycka är inget  som hjälper mot den förlamande känslan av rädsla.

Vad kan vi då göra? Först gäller det att acceptera att det handlar om människors känslor, vilket gör det komplicerat. Rädslan är självklart en vanlig känsla och den är förhållandevis lätt att förstå. Men det finns många fler känslor och behov inblandade, vilka ibland kan vara besvärligare att se. Jag tror att mycket av det hat och den bitterhet som finns i rovdjursfrågor bottnar i mer än rädsla. När människor känner sig illa behandlade och överkörda, t ex av myndigheter, kan de uppleva sig som maktlösa offer. Det kan leda till att man blir passiv och deprimerad, men lika väl att man blir aggressiv och tar lagen i egna händer. Häri ligger de verkligt stora svårigheterna att lösa.

För en sak är säker - viljan att förändra sig måste vara förankrad hos den som ska förändras. Om man hela sitt liv varit rädd för något, t ex vissa djur eller att vistas i naturen, kanske man kan se vinsten i att övervinna sin rädsla. Men den som känner hat och aggression mot rovdjur, och dessutom gärna agerar för att utplåna dem, är nog svår att övertyga om att det vore bättre att förändras i sina känslor. Kontakten mellan vårt intellekt och våra känslor är oftast dåligt utvecklad hos oss, vilket också var en av föredragshållarnas grundbudskap. Men vi kan bara fungera väl med andra (även rovdjur) när vi lär känna och förstår oss själva, upplever oss delaktiga och därmed mår bra i våra egna liv.

Tidigare har jag publicerat en artikel med samma tema i Djurskyddets tidning. Läs den här! 

Disciplinerade hundar och kreativa katter

Jag läste för ett par veckor sedan att hundmänniskor är mer sociala, disciplinerade och lojala medan kattmänniskor är mer kreativa, psykologiska och självständiga. Allt enligt en ny undersökning från USA och allt enligt djurägarna själva. Det låter ju intressant, samtidigt som jag blir lite skeptisk. En slutsats i undersökningen är t o m att hundar och katter passar olika personlighetstyper av människor. Men vad är hönan och vad är ägget?

För ganska många år sedan var jag själv med och gjorde en undersökning där hund- och kattägare jämfördes. Vi nöjde oss med att jämföra attityderna som de två grupperna hade till sina djur. Men resultatet var spännande ändå. Kattägare föredrog ett självständigare djur, såg sig själv som en förälder till sin katt och tyckte inte att de bestämde särskilt mycket över katten. Hundägaren däremot ville ha ett djur som gick att kontrollera, såg sig själv som flockledare och tyckte att de bestämde det mesta.

Jag tror att båda undersökningarna säger mest om de förväntningar som hund- och kattägare har på sina djur. I den amerikanska undersökningen tillskriver djurägarna t o m sig själva samma egenskaper som de önskar, och ser, hos sina djur. I vår undersökning visade det sig att hundägare var mindre nöjda med sin hund än vad kattägare var med sin katt. Kattägare upplevde dessutom att de hade färre problem och att de stod närmare sitt djur än vad hundägare tyckte. Men det tror jag mer beror på att hundägares orealistiska förväntningar på sin relation till hunden än på deras personlighetstyp.

Lagstiftning - en oundviklig del av våra husdjurs välfärd!?

Torsdagen den 30:e september skrev jag ett inlägg om att Djurskyddsmyndigheten lades ned. Redan då hade jag en mening i tankarna och denna blir nu starten på detta blogginlägg.

För dig som inte läst första inlägget. 

Om du lever med ett djur kan du vara den som bäst ser hur det mår, men du är samtidigt den som inte kan se hur det mår bortom er relation.

Många som har djur, liksom många föräldrar, anser att de är de bästa på att kunna se hur deras djur, eller barn, mår. På vissa sätt är det helt riktigt. Att känna någon och leva nära är en viktig del i att få en inblick i hur denna individ har det och känner sig. Men det finns en inbyggd svårighet också – när vi har en relation till någon är vi mer eller mindre förblindade av vårt känslomässiga förhållande. Nu tänker jag på alla de djur som lever i nära relationer till oss, för det är då det kan vara svårare att inse våra begränsningar. När ekonomiska intressen står i centrum för djurhållningen är det ju mer uppenbart att förmågan att bedöma djurens välfärd kan vara dålig.

Det är lättare att se denna svårighet när vi pratar om människor. Det är svårt att vara samtalsterapeut till sin partner eller sina barn – vi står dem alldeles för nära känslomässigt. Barn kan leva under förfärliga förhållanden med sina föräldrar – ändå försvarar de dem och vill absolut inte lämna ut dem. Våra husdjur är lika utelämnade till oss som våra barn och de kan inte ens, om de skulle vilja, tala om det. Därför är lagstiftning och andra människors bedömning en oundviklig del för att våra husdjur ska få ett så bra liv som möjligt.

Jag tror att våra omedvetna och obearbetade behov är en mycket stor del bakom att vi vill leva med djur. Ibland kan jag t o m tänka att den som har arbetat tillräckligt mycket med sig själv och utvecklats som människa, kommer att ha mycket små behov av att ha ett djur. Det blir en i det närmaste hypotetisk tanke, för dit kommer vi aldrig att komma. Kanske vore det också på sätt och vis tråkigt om människans behov av att leva med husdjur nästan försvann. Eller så vore det fantastiskt för då skulle vi kanske istället vilja omge oss med massor av vilda djur som fick leva i harmoni med oss.

Djurens Dag

Idag, den 4 oktober, är det Djurens Dag. Vad det innebär kan man ju fundera lite på - egentligen vet jag inte om alla dessa dagar, som mors och fars, barnens, kanelbullens och djurens dagar, har så stor mening. Men vi kan ju alltid fylla dem med lite mer innehåll om vi vill och ett sätt när det gäller Djurens Dag är att tänka på "de fem friheterna". Dessa är ett internationellt vedertaget sätt att uttrycka hur djurens välfärd ska se ut. Om man läser vad det står och tänker på vad det skulle innebära, så skulle det vara enorma förbättringar av hur djur har det jämfört med nu.

Frihet från hunger och törst genom tillgång till färskt vatten och en diet som upprätthåller fullständig hälsa och kraft.

Frihet från obehag genom att ordna med en lämplig miljö som inkluderar skydd och en komfortabel viloplats.

Frihet från smärta, skada och sjukdom genom förhindrande av detta eller snabb diagnos och behandling.

Frihet att utföra naturligt beteende genom att tillgodose djurets behov av tillräckligt utrymme, rätt resurser och
sällskap av djurets eget slag.

Frihet från rädsla och oro genom att säkra förutsättningar och behandlingar som undviker mentalt lidande.

Tänk om vi kunde ge alla djur frihet från rädsla och oro! Tänk om vi gav dem de resurser de behövde för att kunna utföra sina naturliga beteenden! Det vore något det - det skulle vara Djurens Dag!

The greatness of a nation

Nu är det fyra år sedan det hände, men jag blir fortfarande både ledsen och förargad när jag tänker på det. Djurskyddsmyndigheten lades ned! För mig är det nästan obegripligt att den verkligen stängdes efter så kort tid och att det nu fyra år senare är som om den aldrig hade funnits. Hur kunde det gå så?

När jag tänker efter inser jag att det inte alls är konstigt. Vi är tyvärr inte mogna än i Sverige för ett så stort steg. Djur står oss människor känslomässigt mycket nära. Det kan vara känslor av alla de slag som de lockar fram hos oss – kärlek, beroende, samhörighet, äganderätt, makt och prestige. Just detta att våra djupaste känslor och behov är sammanlänkade med djuren, gör oss oförmögna att se på dem på ett moget och ärligt sätt.

Därför är frågan om hur vi behandlar våra djur något av det heligaste som finns och det ska ingen utomstående, som t ex en myndighet, lägga sig i. Parallellen till synen på barn för kanske 50 år sedan påtaglig – det ska väl ingen annan bestämma om jag får slå mitt barn när det inte gör som jag säger! När det gäller barnen har utvecklingen, om än lite motvilligt, fram till nyligen gått i rätt riktning. Vilket innebär att de nu i högre grad tillskrivs egna känslor, behov och ett egenberättigande. Det leder också, i bästa fall, till större rättigheter för barnen. Men för djuren är motsvarande utveckling långt borta.

Kanske var det därför jag hörde så många som reagerade mot Djurskyddsmyndigheten. Hundmänniskor tyckte inte att någon skulle lägga sig i hur många hundar de hade och om deras hund fick sitta i bur emellanåt. Hästmänniskor ville inte skaffa en häst till för att deras häst skulle få sällskap. Många upprördes över att man la sig i hur nötkreaturen på Revinge hade det och nästan alla tyckte att nu gick det väl ändå för långt när man började diskutera att fiskar känner smärta och att det kanske inte är självklart att man ska agna med levande bete. Det som förvånade mig mest var nog att det t o m på djurskyddssidan fanns en så påtagligt kluven inställning till Djurskyddsmyndigheten.

Kanske kan det i framtiden vara möjligt för en ny myndighet som har djurens perspektiv som sitt mål. Men det är först genomförbart när vi människor kommit längre i bearbetandet av våra omedvetna känslor och behov. Genom det kan vi få uppleva den moraliska och etiska utveckling som är nödvändig.

Följande kända citat av Mahatma Gandhi säger allt i en mening.

”The greatness of a nation and its moral progress can be judged by the way its animals are treated”

Fritt översatt till svenska:

En nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur.

Tips: för den som lever med en hund eller arbetar med hundar är föreskrifterna om hållande av hund och katt både intressanta och nödvändig kunskap. Föreskrifter om hund och katt

Att välja

Före valet på söndag tänkte jag göra ett inlägg som har direkt anknytning till politik och vad för ett samhälle vi vill ha. I själva verket har ju det mesta kopplingar till politik när man tänker efter. Men politik nuförtiden är inte som förr och på många sätt föredrar jag förr. Då fanns det ideologier. Nu handlar det mesta om enskilda frågor som om vi ska ha höjd bensinskatt med en eller två kronor, om pensionärer ska få 100 eller 200 kronor mer, om vi ska ha fri entré till statliga museer och om vi skall ha betyg i årskurs 6 eller 7.

Vilket problem det blir för många människor när ”små” frågor nu lyfts fram mer än de övergripande ideologierna. Tänk om jag egentligen sympatiserar med ett parti för deras ideologi, men de råkar tycka annorlunda än jag i flera enskilda frågor. Eller om det visar sig att ett parti som jag egentligen inte sympatiserar med, vill göra förändringar som gynnar mig personligen med några hundralappar.

Ett ämne som varit aktuellt i valdebatten och som kan innehålla både små specifika frågor och stora övergripande värdegrundsfrågor är skolan. Frågor som allt från när betyg ska ges första gången till vilken typ av människor vi vill att skolan ska forma. Tyvärr diskuteras inte heller här de viktiga värderingsfrågorna särskilt ofta. Inte heller görs någon djupare analys när det gäller skolan idag och skolan för t ex tjugo år sedan. Vad var annorlunda då och vad var kanske inte så annorlunda?

Jag tror inte att lärare är sämre idag, men kanske mer stressade p g a sin arbetssituation. Jag tror inte heller att eleverna lär sig mindre eller gör sämre resultat, men betygsystemet är ju ett annat. Målrelaterade betyg är bra, men de blottar luckor och dåliga resurser på ett annat sätt än de relativa betygen gjorde. Den som förr hade en 1:a eller 2:a i ett ämne hade i princip inte nått upp till godkändnivå, men det gick bra att fortsätta till nästa årskurs ändå. När många elever nu får IG blir det uppenbart att något måste göras. Det gäller bara att dra rätt slutsatser: anledningen är inte att kunskaperna i sig är sämre, utan att betygssystemet ändrats, och det krävs mycket mer resurser om alla ska nå godkänt i alla ämnen.

Vad har då betyg och skolan med djur att göra? Parallellerna mellan synen på barn/ungdomar och hundar har alltid varit slående för mig. Det är heller ingen slump att det nu blåser vindar som för oss tillbaka i tiden, till ett synsätt som jag hoppades var borta för alltid. Om detta skrev jag redan för några år sedan en debattartikel, men den blev av någon anledning liggande. Nu känner jag att den skulle passa här på min blogg. Vill du läsa den, så är det bara att klicka här.



Att lära ska vara roligt för både barn och hundar



Fel budskap Kd!

Jag blir både irriterad och bekymrad när jag ser Kd:s valaffischer, för att inte tala om tv-reklamen. Hur kan man göra något så fördomsfullt och dumt? Många säger kanske att det är väl inte så allvarligt, men jag tror det är det. Tror Kd på allvar att buffeln tränger sig före, strutsen vägrar att se något och hyenan roffar åt sig, liksom att ”djungelns lag” gäller bland djur? Eller är det bara ett sätt att få sina valaffischer att sticka ut?

Om man tror att det verkligen är så som djuren fungerar, tycker jag att det är hög tid att fundera på vem det är som hittat på uttrycken om de olika djuren. Just det, vi människor, vilket gör att det säger mycket mer om oss än om djuren. Om man bara gjort det för att synas, tycker jag nästan att det är ännu värre. Med tanke på årets urdåliga valaffischer, så borde det inte varit svårt att göra något bra som hade stuckit ut lite. Men nu väljer man ett riktigt intolerant och olämpligt sätt att få uppmärksamhet.

Jag har under många år arbetat med att sprida större förståelse för djur. Tänk om vi människor kunde lära oss att varje djurart har sina speciella förmågor. De ska därför inte bedömas och dömas utifrån vårt mänskliga perspektiv. Ok, de flesta kanske inte egentligen tror att åsnor är dumma, grisar är smutsiga eller skator tjuvaktiga. Men tyvärr, sådana klyschor sitter ändå djupt rotade och Kd hjälper just nu till att ytterligare förstärka detta. Påverkan är mycket större än vi anar.

Jag vågar påstå att det i nästa steg också finns ett klart samband med att människor behandlar varandra respektlöst och illa. Om man som barn lär sig att betrakta djur med fördomsfulla ögon, är steget inte långt till att se på sina kompisar på samma sätt. Uttrycken är många som bekräftar detta, ofta befäster de också könsfördomar då vissa används mer om kvinnor, andra mer om män. ”Hon är virrig som en höna”, ”Han är stark som en oxe”, ”Hon kråmar sig som en katt” eller ”Han super som ett svin”.

Jag tror att Kd borde ta sig ut i verkliga livet och se hur det fungerar. Just nu bidrar man till precis det som man säger sig vilja arbeta mot – mobbing, fördomar och utfrysning. Att kalla sig ”verklighetens folk” och tro på sagor och vanföreställningar inger inget förtroendet.

Tryck här om du inte sett Kd:s tv-reklam.  

Tips: på hemsidan www.rede.se kan den intresserade hitta ett värdegrundsmaterial för barn som jag utarbetat för Djurskyddet Sverige och Svenska djurskyddsföreningen. Syftet är att utveckla barns empatiska förmåga för både djur och människor, och att bl a motverka fördomar och att vi behandlar varandra illa. Se särskilt övningen nr 17 Gamla talesätt, fördomar och mobbing.

Nu börjar jag blogga

Välkommen till min blogg!

Här kommer jag att skriva ned tankar och åsikter om sådant som berör mig. Det kan vara kortare inlägg eller ibland en hel artikel. Hoppas du finner det tänkvärt och engagerande. Snart kommer första inlägget.....

Kerstin Malm