Nystart för K.Malm-Blogg

Jag vill tacka er läsare som fortsatt att kolla efter inlägg trots att det nu varit ganska tunt med det under en längre tid. Inte minst vill jag tacka dem som fortsatt att skriva kommentarer, t o m så nyss som i september.

Min blogg vill nu "återuppstå" i lite ny form på min hemsida och jag hälsar alla varmt välkomna dit!

Med vänliga hälsningar

Kerstin

Låt inte rädslan förblinda oss

Det är mycket tråkigt att vi har fått in dvärgbandmasken i Sverige för första gången. Visserligen har det varit väntat länge, ända sedan vi fick ett så fritt resande över landsgränserna. Men det är ändå trist och oroande med de konsekvenser som det i värsta fall kan få. Jag vill först ha sagt detta så det är helt klart att jag känner mig ledsen och bekymrad för det.

Jag ska nämligen lyfta en annan sida av saken, en sida som jag varit lite förvånad över att det varit så tyst om. Om det blir så illa som en del rapporter redan nu målar ut, då är det förödande för våra hundars välbefinnande och vår relation. Visst inser jag att vi måste skydda oss mot smitta, men en lång rad frågor infinner sig. Kanske att vi behöver fundera lite mer på dem.

Ska vi börja se på våra hundar som farliga smittorisker som vi behöver skydda oss från?

Ska hundarna alltid hållas i koppel för att minska risken för smitta?

Ska vi sluta att vara nära våra hundar och låta dem slicka oss i ansiktet?

Ska hundar inte längre kunna få ligga i möbler eller sängar?

Ska vi tvätta händerna varje gång vi klappat vår hund?

Ska vi avmaska hundar många gånger per år, kanske upp till en gång per månad, och sprida stora mängder gift i naturen?

Jag blir också ledsen när jag tänker på alla fina friska rävar som jag sett den senaste tiden. Helt plötsligt blir det häxjakt på räv för att undersöka hur många som möjligen kan vara bärare av den fruktade parasiten. Jag önskar att det kunde finnas lite mer eftertanke och känsla för andra levande varelser. Om det visar sig att rävarna sprider masken i snabbt tempo, ska vi då utrota rävar? Hur länge kommer det att dröja innan det höjs röster om att vi inte kan ha hundar som vi har nu heller? De bajsar ju överallt inne i städer och då finns ju risken att små barn kan bli smittade.

Visst är det bekymmersamt och visst känns det oroväckande. Men jag undrar när vi människor ska sluta med att bara tänka på oss själva i första rummet. Livet är farligt att leva! Vi drabbas lätt av rädsla för de faror som vi utsätts för, men vi måste behärska oss. En större förståelse och ett starkare engagemang för andra levande varelser, i kombination med välgrundade fakta, kan ge oss de perspektiv vi behöver. En insikt om att inte andra arter ska behöva ta konsekvenserna av vår rädsla.

Tack för människor med empati!

Idag delas ett allroundpris ut på en hundklubb i Sverige. En person, vars älskade hund dog 2010, ville instifta ett speciellt pris till minne av sin hund. Det blev inte vilket pris som helst, utan alltså ett allroundpris. Vilken fin tanke och vilken bra idé! Detta pris får man inte för att man tävlar och vinner, vilket annars är den vanligaste anledningen till att man får ett pris. Nej, det här priset får den som är riktigt engagerad i sin hund och nyfiket provar på så många olika sysselsättningar som möjligt. Man behöver varken vara särskilt bra, ha tävlat eller ha vunnit något. Det viktiga är att man vill prova på många aktiviteter med sin hund.

Jag är inte förtjust i tävlande, vilket kan kännas underligt i en tid då allt vi människor företar oss handlar om ett mätande och tävlande. Jag tror att vår värld skulle vara bra mycket bättre om inte tillvaron sågs som tävling och sport. Det finns undersökningar som tydligt visar att empati och tävling inte går särskilt bra ihop. Egentligen är inte det så svårt att inse – om det är viktigt för mig att vinna är det samtidigt svårt att ha omtanke om andra och önska dem det bästa. När någon vinner måste andra förlora. Idag syns bara den som vinner och alla andra är förlorare.

Vi pressar oss själva, vi pressar våra barn och vi pressar våra husdjur i olika tävlingar. Varför? Är det inte bättre med ett samhälle där man inte behöver känna sig som en förlorare och sämre än den som kom före? Där målet istället är en god självkänsla för alla, en självkänsla som innebär att man inte har något behov av att tävla. Visst kan det vara en utmaning att utvecklas och bli bättre på något. Men det innebär inte att man måste tävla mot andra för det.

Vart tog glädjen vägen och vart tog tanken om att det viktiga är att vara aktiv för att må bra och ha roligt? Måste man tävla för att vara aktiv och jobba med sin hund? Vilken tur att det fortfarande finns de som känner lyckan av att bara göra något kul tillsammans utan krav på resultat! Vilket föredöme att lyfta fram en person som strävar efter att uppnå glädje och meningsfull samvaro!

 

Vad gör vi med vår bästa vän?

Jag får med jämna mellanrum frågor om vad jag tycker om olika företeelser inom hundvärlden. Det kan vara någon ”expert”, metod eller något träningsredskap. Just nu handlar det mycket om olika TV-program. SVT:s kommande programserie om omplaceringshundar diskuteras flitigt. Enligt uppgift ska man ta hem 6 omplaceringshundar till en familj, som sedan får rösta bort en hund varje dag. Efter en vecka ska de sedan bara ha kvar ”sin” egna utvalda hund. Det är en helt absurd idé enligt min uppfattning.

Det finns många delar som verkar dåligt genomtänkta, för att inte säga rent förkastliga. Hur kommer hundarna att må och klara denna stressande situation? Hur ska familjen kunna göra ett väl genomtänkt val under dessa omständigheter och på så kort tid? Hur ska man kunna sätta ihop så många okända hundar i ett nytt hem under dessa dagar (dessutom omplaceringshundar som kan ha svåra erfarenheter med sig)? Hur blir det för alla de hundar som skickas tillbaka och har denna upplevelse med sig? Vilken syn på hundar och omplaceringsverksamhet sprider inte ett sådant här program?

Egentligen är jag inte så förvånad. Man har redan under lång tid visat så mycket av "förnedrings-TV" där man värdesätter, förnedrar, slår ut och trycker ned människor. Det gör oss ”empatiskt avtrubbade” och vi kan inte se vad som skulle vara fel med detta nya hundprogram. Kan man göra så med människor så varför inte med hundar?

MEN - vi har ingen rätt att göra så med djur för de kan inte välja om de vill vara med och bli utsatta för detta eller inte. De vet ju inte vad det handlar om eller varför de plötsligt hamnar i denna konstiga situation.

Vad kan man göra? Enda sättet att kunna stoppa programmet är att hitta en tydlig punkt där man klart bryter mot djurskyddslag eller annan lag. Men att det är svårt vet alla som arbetar med övergrepp mot djur och rättsliga frågor. Mycket reaktioner och protester kan tyvärr också ge en omvänd effekt. Det blir en enorm uppmärksamhet vilket gör tittartrycket ännu större. I TV kommer vi bara att få se det som ser bra ut, hundar som får nya hem och att SVT gör en insats inom omplaceringsområdet. Risken är att det istället blir en ”succé”. Det låter inte klokt, jag vet, men jag skulle inte bli förvånad om det blir så.

Jag tror vi behöver inse grundproblematiken. Både djur och människor är i många lägen mest handelsvaror som man inte drar sig för att utnyttja och tjäna pengar på. Vi behöver fundera över varför vi är så intresserade av att ”köpa” oetiska och oempatiska TV-program, varor eller tjänster. På lång sikt är det bara om efterfrågan minskar som sådant här får ett slut.

Att summera och se framåt med glädje

När jag nu summerar år 2010 kan jag konstatera att boken ”Känn din hund – och dig själv” säljer bra och har fått fina recensioner. Vad kan det bero på, vad är budskapet i boken?

Vi behöver släppa taget om mycket av hundvärldens läror och ”sanningar”. För mig innebär ett respektfullt synsätt på hunden att jag måste ifrågasätta den gängse synen. Varför är en lydig hund en fin hund? Vad är det hos oss människor som gör att många tycker så? Är inte en glad och harmonisk hund det bästa av allt? Om jag hellre vill ha en riktigt lydig hund än en riktigt glad – vad säger det då om mig som människa och hundägare? Jag tror att vi ska sätta oss själva under luppen, inte våra hundar. Det kommer ständigt nya metoder, experter och teorier om hur man får en ”fin” hund. Men det vi gör är att gå i cirklar utan att komma till pudelns kärna – oss själva. Där först kan vi lära känna och förstå både oss själva och vår hund.

Nu är det ett nytt år och det innebär nya ambitioner och förväntningar. Min största målsättning är att komma en bra bit med de olika bokprojekt som jag har på gång. Det mest aktuella handlar om något som berörde mig mycket under 2010. Då visade det sig hur den nya tillsynslagen från 2008, som ger polisen rätt att omhänderta hundar, slår i verkligheten. Jag hade förutsagt att hundar och deras ägare skulle bli helt rättslösa (Djurskyddet nr 5, 2007). Trots det anade jag nog inte vidden av det hela förrän jag blev inblandad i flera tragiska fall. Men det här är något som jag snart återkommer till.

Bok: Malm, K. & M. Avenius, Känn din hund - och dig själv., Bonnier Fakta, 2010.

Den 8 januari kommer Malin Avenius och jag att vara på MyDog och signera böcker.

Citat av John Lennon som passar när ett nytt år precis har börjat.

Life is what happens to you while you´re busy making other plans.

En dag på Nordens Ark

I lördags var jag på en intressant seminariedag på Nordens Ark. Syftet med dagen var att öka medvetenheten om hur vi människor fungerar och hur vårt beteende påverkar de stora rovdjuren. För min del dök det upp många spännande tankar och associationer till det jag håller på med och till det som är det viktiga i livet.

Några insikter som jag själv känner stark med dök upp många gånger i olika föredrag.

• Att lära känna och förstå sig själv är helt avgörande för förmågan att samarbeta och komma andra levande varelser nära. Samarbete är det vi strävar efter och mår bra av.
• Det är inte genom att sprida information och biologisk kunskap om djur som vi påverkar människors attityd. Vi måste förändra de känslor som ligger bakom attityden, t ex rädsla eller avsmak, för annars har kunskapen ingen effekt.

I allt arbete med människor och djur behöver vi komma ihåg att det är den upplevda känslan som måste tas på allvar. När en person upplever stark oro eller rädsla för t ex vargar, är det helt meningslöst att berätta att vargar inte dödat någon människa på över hundra år, att de normalt är skygga och att sannolikheten att träffa på en varg är försvinnande liten. Precis på samma sätt som för den flygrädde – att veta att det är försvinnande liten risk att dö i en flygolycka jämfört med i en bilolycka är inget  som hjälper mot den förlamande känslan av rädsla.

Vad kan vi då göra? Först gäller det att acceptera att det handlar om människors känslor, vilket gör det komplicerat. Rädslan är självklart en vanlig känsla och den är förhållandevis lätt att förstå. Men det finns många fler känslor och behov inblandade, vilka ibland kan vara besvärligare att se. Jag tror att mycket av det hat och den bitterhet som finns i rovdjursfrågor bottnar i mer än rädsla. När människor känner sig illa behandlade och överkörda, t ex av myndigheter, kan de uppleva sig som maktlösa offer. Det kan leda till att man blir passiv och deprimerad, men lika väl att man blir aggressiv och tar lagen i egna händer. Häri ligger de verkligt stora svårigheterna att lösa.

För en sak är säker - viljan att förändra sig måste vara förankrad hos den som ska förändras. Om man hela sitt liv varit rädd för något, t ex vissa djur eller att vistas i naturen, kanske man kan se vinsten i att övervinna sin rädsla. Men den som känner hat och aggression mot rovdjur, och dessutom gärna agerar för att utplåna dem, är nog svår att övertyga om att det vore bättre att förändras i sina känslor. Kontakten mellan vårt intellekt och våra känslor är oftast dåligt utvecklad hos oss, vilket också var en av föredragshållarnas grundbudskap. Men vi kan bara fungera väl med andra (även rovdjur) när vi lär känna och förstår oss själva, upplever oss delaktiga och därmed mår bra i våra egna liv.

Tidigare har jag publicerat en artikel med samma tema i Djurskyddets tidning. Läs den här! 

Disciplinerade hundar och kreativa katter

Jag läste för ett par veckor sedan att hundmänniskor är mer sociala, disciplinerade och lojala medan kattmänniskor är mer kreativa, psykologiska och självständiga. Allt enligt en ny undersökning från USA och allt enligt djurägarna själva. Det låter ju intressant, samtidigt som jag blir lite skeptisk. En slutsats i undersökningen är t o m att hundar och katter passar olika personlighetstyper av människor. Men vad är hönan och vad är ägget?

För ganska många år sedan var jag själv med och gjorde en undersökning där hund- och kattägare jämfördes. Vi nöjde oss med att jämföra attityderna som de två grupperna hade till sina djur. Men resultatet var spännande ändå. Kattägare föredrog ett självständigare djur, såg sig själv som en förälder till sin katt och tyckte inte att de bestämde särskilt mycket över katten. Hundägaren däremot ville ha ett djur som gick att kontrollera, såg sig själv som flockledare och tyckte att de bestämde det mesta.

Jag tror att båda undersökningarna säger mest om de förväntningar som hund- och kattägare har på sina djur. I den amerikanska undersökningen tillskriver djurägarna t o m sig själva samma egenskaper som de önskar, och ser, hos sina djur. I vår undersökning visade det sig att hundägare var mindre nöjda med sin hund än vad kattägare var med sin katt. Kattägare upplevde dessutom att de hade färre problem och att de stod närmare sitt djur än vad hundägare tyckte. Men det tror jag mer beror på att hundägares orealistiska förväntningar på sin relation till hunden än på deras personlighetstyp.